Lôtten - mitt i livet !

Blev SÅÅÅ motiverad av Emma att skriva om när jag för första gången fick för mig att ta mig ut i löparspåret. Det var en konstig smygande känsla som började luftas nånstans. Den var jättemysko då den aldrig funnits förut. ALDRIG. I skolan fuskade jag och Kajsa frisk när det stod löpning på schemat. Inget jag är stolt över men inget jag ångrar... bara nått jag idag kan skratta åt =) Men denna nya känsla kröp på mig förra våren. Den låg där och pyrde i bakhuvudet ett bra dag innan den växte till ett KANSKE... Så en dag i mitten av augusti förra året så vaknade jag en lördagsmorgon på semestern och utbrister ganska tyst att jag vill ut o springa spåret. Min gubbe som genast ville vara supportig hoppar upp och säger " det gör vi". Och så säger han såhär : Jag ska bara snabbt äta lite frukost så kör vi efter det! OK tänker jag... det går ju fint. MEN när hans frukoststund var över var även mitt sug efter löpningen över! Oj... det ordnade ju sig lätt =) Då kom jag undan även denna gång! Rätt nöjd faktiskt, låter ju ganska knäppt men så var känslan. När vi på kvällen skulle gå o lägga oss så frågar gubben försiktigt om jag tror att jag kanske vill springa på söndagsmorgonen igen. DET hade jag ju ingen aning om MEN han var förutseende och gick resolut ut i köket och gjorde 1 smörgås som han la i kylskåpet! Så jag INTE skulle behöva vänta på hans macka som han måste ha om han ska springa. Snällt tänkt.... Söndagsmorgonen kom (allt för fort såklart) och JA VISST.... känslan satt där och vi hoppade upp och fick på oss skorna. Iväg till spåret och ja det gick faktiskt ganska bra. Min dåvarade tränare hade uttryckt att det vore bra om jag höll igång i minst 25 minuter så jag fick ordentlig förbränning. Jag fick göra nästan 1½ varv på spåret för att få ihop tiden och jag sprang ju såklart inte hela tiden. Men jag sprang dubbelt så mycket som jag gick i alla fall. Och för MIG som ALDRIG tagit ett löparsteg i onödan var detta som minst en OS-medalj! En väldigt nöjd Lôtten, en väldigt stolt gubbe och en väldigt glad hund åkte sen hem o åt frukost och ringde direkt och skvallrade för sonen.

Detta är för mig en stor vinst. Kanske kanske om ryggen håller blir det en runda i helgen. Söndag kanske ??? Det har ju inte blivit någon som helst löpning i sommar då jag har fått göra ett uppehåll i min medicinering och då har det inte hållit. Men kanske kan jag prova lätt? Vore ju skönt inför hösten med lite flås. Och nyttigt sägs det =)