Lôtten - mitt i livet !

Det än så länge (och jag vet inte om mycket kan "toppa" detta) värsta ögonblicket i mitt liv var när vi fick sätta oss i bilen och åka till veterinären och ta bort våran allra bästa Elvis. Våran goe hund. Vår Golden.

Jag har förlorat väldigt nära människor och det är ytterst hemskt. Men att vara den som bestämmer att nu ska det ta slut.... DET ÄR VIDRIGT! Känns som man sviker den som har varit där hur länge som helst. Men vi visste innerst inne att vi gjorde rätt, han var sjuk och han var över 13 år så han hade ont. Och ont ska han inte behöva ha, det hade vi bestämt.

Men att prata om det, att vara klar över hur man ska göra den dagen man kommer dit är INTE samma som att hålla fast vid det när den dagen kommer. Vi var nära att vända flera flera flera gånger på vägen dit. Hur vi än förklarade för varandra att detta är rätt så fanns tvivlen där, mest för att man ville inte... VILLE INTE !

Men som alltid med Elvis... när vi kommer dit, satte vi oss på en filt på gräsmattan och väntade på veterinären. Solen sken och vi satte oss i skuggan. Elvis tittar på mig och pussar mig och lägger sig ner med huvudet i mitt knä och bara sluter ögonen... lugnt o fint. Han sa att det är Ok matte... var inte ledsen... detta blir bra. Du gör rätt.

Det blev fint... BAJSJOBBIGT och hemskt.. men fint för Elvis och det är ju det som till slut är viktigast.
Vi låg inne i 3 dagar, jag o husse och Olle... Mackan den stackarn var i Moskva och visste inget!
Sen efter 3 dagar kunde vi börja prata med glädje om Elvis igen... Då grät vi inte varje gång hans namn nämndes. Tack OLLE för att du fanns för oss då och fortfarande.... ♥

♥ Elvis - always in our heart ♥