Lôtten - mitt i livet !

Jag kommer nu göra ett inlägg som ni kommer känna igen nästa söndag. Fast förhoppningen nästa gång ni läser är att ni kommer slippa mitt gnäll om att jag är sjuk igen. Tror ni inte att jag åkte på en gång till ? Hög feber, så jag kokar och frossar om vartannat. Huvudet känns som det ska sprängas - kanske av snor som sitter där ? Andas kan jag bara med munnen... så det känns som tänderna håller på att trilla ut snart. Men NÄÄÄ jag är INTE bitter.... inte alls..... =(     osant - jag är sååååå jävlars bitter !!!!!!!!!!

Men det som jag skulle skriva om är en annan fantastisk sak. Idag och i morgon går Öppet spår. 9 mil på skidor. Förra söndagen åkte min grabb 8 mil på långfärdsskridskor, ett skolarbete han skulle göra och det är stort . Men 9 mil på skidor är större. Mycket större. Förra vintern åkte grabben Öppet spår första gången och nästa söndag får han för första gången göra det på riktigt. Vasaloppet. Det är stort. Jättestort. Jag tycker det är beundransvärt att man ens får in i skallen att man vill ge sig på nått sånt här. Att man liksom känner en längtan att utsätta sig för något så jobbigt så länge. Vart kommer det ifrån? Vart poppar det upp ? Är det där mitt snor sitter eller ?? För i så fall är det inte konstigt att jag inte känner så =) Vi har flera ungdomar (18-19åringar) i kanotföreningen som åkte förra och detta årets Öppet Spår och jag tycker dom är fräcka. Fräcka och fräna och tuffa. Mackan ska som sagt åka riktiga (!) Vasan nästa söndag och han hade så bra tid förra året på Öppet Spår så han får starta i startled 5 på söndag. Det är bra, ju färre framför , ju lättare resa i början. Men han har ju ändå massa tusen människor framför sig så det blir ju såklart stop ändå, som sig bör. Jag kommer hålla alla tummar och tår för att det blir en så skön och härlig resa för honom som han ser fram emot! Han är snabb, positiv, envis och taggad!

Jag provade att ge mig på Kortvasan ett år. Med besvikelsen i bagaget. Året innan, när vi bestämde oss jag och min kompis, var det mycket snö här hemma. Jag hade ett bra år med ryggen, så jag kunde åka mycket skidor. Jag blev då lite styv i korken och övertalade Ann att åka med mig, snäll som hon är så ställde hon upp. Vi anmälde oss, nästa vinter kom, såklart helt utan snö. Ingen snö så långt bilen kunde åka ! Jag var i ett skov i min sjukdom så inte ens där fick jag hjälp. Men vi gav oss upp, ställde oss på startlinjen galna och glada i mössan. Det var härligt. Glada folk som hejjade på varandra och god choklad längs vägen. När det var 9 km kvar av våra 3 mil, gav jag och min kropp helt upp. Mina knän var dubbelt så stora som dom skulle och jag var helt svullen och tjock över hela nedre ryggen. Tårarna rann när jag svek Ann, men det var inte mycket att göra. Jag tog bussen i mål och vaggade fram till mållinjen och hann precis dit så jag fick kramat om henne när hon gick i mål. Tårarna fortsatte rinna, i Vansbro på hemvägen fick min gubbe lyfta ur mig ur bilen för att vi skulle äta. När jag nu ser tillbaka på detta blir jag lite sur. Hade det varit förra året, hade det gått. Och även året innan det. Men just såklart inte just det året vi provade. I år hade det inte gått. Avsaknaden av mina cellgifter ger sig till känna. Jag kommer aldrig ge mig på det igen, men känner ändå längtan efter att klara av nått man missat ! Jag får väl trösta mig med att min grabb är så urjävla duktig på detta och jag får väl njuta av vasaloppsveckan på hemmaplan =)

Längdskidor blir det inga för mig iår, men när jag blir frisk är det dax att börja jogga igen!
Förra årets bild, från en joggingrunda i snön!