Lôtten - mitt i livet !

4.  I min träningsväska

5.  Favoritmuskel

6.  Mål med träningen

7.  Favoritövning

8.  Favoritmat

9.  Mina inspirationskällor

10. Då mår jag som bäst

11. Favoritkonditionsträning

12. Favoritidrott

13. Mitt bästa kosttips

14. Favoritmellis

15. Då tränar jag allra helst

16. Favoritlivsmedel

17. Mitt motto

18. En fredagskväll unnar jag mig gärna..

19. Hälsa för mig

20. Det här åt jag idag

21. Därför tränar jag

22. Min favoritfrukost

23. Detta skulle jag vilja utöva

24. Favoritidrottare

25. Favoritsyssla på vilodagen

26. Så sover jag

27. Detta klara jag mig inte utan

28. Där tränar jag helst

29. Detta tränar jag allra helst i

30. Glöm inte att…

 

Detta är ett jobbigt inlägg att skriva. Vaddå ETT ? Och genast är mammaminnen igång. Alla fina idrottsminnen jag fått genom att vi har varit sååå närvarade när Mackan har idrottat. Där finns så otroligt många fina minnen. Minnen av hur han har utvecklats. Hur vi har skrattat åt honom och med honom. Alla fina för-livet-vänner jag har fått. Men jag ska klara av att göra detta minnet för mig. Mitt egna minne. För ca 2½ år sen gjorde jag en ganska stor livsstilsförändring. Mackan hade då flyttat hemifrån för att som 16-åring få börja sitt gymnasie på Kanotgymnasiet. Jag var otroligt förberedd på detta. Han med. Om jag jämför med många andra hade jag haft flera år på mig att förbereda både mig och honom. Men det spelade ingen roll. Att som mamma, släppa iväg sin duktiga son 30 mil bort , endast 16 år gammal var nått som jag inte kunnat förbereda mig på. Jag blev lamslagen. Helt tagen på sängen av detta. Inte för att jag inte trodde han skulle klara sig, utan för att Vad var min uppgift nu ? Hur skulle jag förhålla mig ? Jag blev lamslagen. Jag blev paralyserad. Och gick upp i vikt, i rasande tempo. Det var så min kropp valde att hantera det. Jag tog så tillslut beslutet att det fick vara bra nu. Jag hittade en personlig tränare , Maria. Hon var så här i efterhand nån som jag verkligen behövde. Mitt fina idrottsminne handlar om henne och mig. Hon skulle göra ett träningsprogram till mig som bla innehåll löparband. Jag talade då direkt om för henne att jag springer INTE. Jag har aldrig sprungit och hade fasen inte tänkt ändra på det nu då inte .... Nä nä sa hon, det behöver du inte. Vi lägger in snabba gå-intervaller. Det går fint sa hon. Hon la dom snabba =) Jag fick gå raskt för att klara dom. Hon peppade. Så en dag - jag kände det. Jag stod där i min lilla musikvärld och kände det - jag ville prova att jogga lite. Konstig känsla =) Jag kollade mig runt i rummet, ingen såg mig. Jag höjde hastigheten pyttelite och började smått att jogga sakta. Och det gick hur bra som helst. När jag joggat i ca 4 minuter tittar Maria fram bakom hörnet med ett stort leende. Det var så stort så jag började mitt i mitt flås gapskratta. Hon kommer fram med tårar i ögonen och säger : jag visste du kunde ! Hon visste mer än jag visste, jag var kvar liksom i det gamla. Men genom att hon peppade lagom mycket på en helt annan nivå, så blev det tillslut mitt beslut att börja prova. Underbart. Sen dess har jag allt joggat en hel del. Nu har det varit ett tag utan jogg, då jag har dragit mig på benhinneinflammation, men så snart jag känner att det håller igen så ska det allt börjas joggas igen. Konsigt ??? Ja massor konstigt !!!